Ett par skor med klack och snörning

 

Märk väl hur mina juicy couture tracker pants matchar med senaste Vouge. Det var inte medvetet. Det ligger saker överallt på golvet nu. Min köksrenovering går långsamt framåt och till dess är vardagsrummmet i en enda röra.

 

Skorna går jag runt och provgår, jag gillar dem. Jag tror de kommer stanna. Jag har ju inga bruna skor. Så här ser de ut:

 

 

Jag tror jag är inne i en skoperiod. En skor-med-killer-klackar-period. Mammas gamla 70-talsskor ska få bekvämare innersulor, sedan ska jag snubbla runt i dem likt en modell som går en visning för Prada. Jag har också kärat ner mig i ett par pumps från YSL. Det är inte så ekonomiskt. Men åh vad jag dör lite varje gång jag ser dem.


Fashionista?

I måndags gick jag ned på stan efter jobbet. Jag kände mig lite som en fashionista när jag sprang med händerna fulla av kassar, en Alexa och Vouge.

 

Vad jag kom hem med visar jag en annan dag.

 

Jag har förresten tänkt lite på det här med bloggen. Det känns lite halvhjärtat på något vis. Och jag är inte en sådan som gör saker halvhjärtat. Så nu känns det som om jag måste bestämma mig. Gå "all in" eller lägga ned. Så hjälp mig bloggvännner- vad är en skälig uppdatering? vad vill i läsa?


Vet ni vad jag har?

 

En Kamera!


Good Bye Gorgeous

Elizabeth Taylor (Richard Avedon, 1964)

 


Black

Och idag är de svarta.



Idag var jag för övrigt klädd mer representativt, vilket betyder ganska myckat svart (stickad kavaj, byxor stövlar), och en skir blus. Om jag hade en fungerande kamera hade ni fått en bild. Jag behöver en fungerande kamera.

Oklart om detta är bloggvärdigt, men hej, jag har sett tråkigare inlägg.

THE bag guide


Netaporters onlinemagasin är ganska fantastiskt. Kolla bara här. Väskcravings på hög nivå.

Karolin har bytt profilbild

Mitt hår är sedan en tid tillbaka den här färgen.

 

Om ni nu undrade.


Blue

I've been feeling a bit of blue lately. Det har varit lite mycket. Men jag har målat naglarna. Och blått är ju ganska flott (som ett silverslott, eller hur man nu brukade säga som liten. Btw, när var och hur blev silver blått?).

 

Hur som helst. Jag ska bli bättre på att måla naglarna, det är uppiggande!


Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter

 

Jag är just hemkommen från huvudstaden. Jag tror jag har skrattat nästan oavbrutet i en och en halv timme. Sådant borde man göra varje söndag, eller varje dag för den delen. Om ni har chansen så tycker jag att ni ska bege er till Dansens hus och se Klungans nya uppsättning. Så bra. Det var allt. Nu ska jag måla ett bord och eventuellt äta middag. Vi ses en annan dag.

 

Förresten, är inte biljetter väldigt tråkiga nu för tiden. Tänk om de kunde se ut lite så här istället.


I will never love you more

than dancing to Phil Spector...



Kate Spade. Lovely.


I felt it. It was perfect.

I sommras började jag skriva ett inlägg som jag aldrig kom mig för att publicera. Det handlade om strävan efter att vara perfekt och hur det kan yttra sig. I lördags såg jag Black Swan (den var fantastisk). I filmen får vi följa Nina Sayers, redan från filmens början får vi veta att något inte står rätt till. Omgivningen sätter en hög press på henne, rivaliteten dansarna emellan och hennes minst sagt kontrollerande mor sätter sina spår. Pressen att vara perfekt yttrar sig till en början i ett nervöst klösande, men eskalerar snart in i en psykos. Det går inte längre att skilja verkligheten från vanföreställningen.

 

 

Filmen slutar med Ninas ord : "I felt it. It was perfect."

Och det är här jag vill återgå till mitt opublicerade inlägg. Det som hade arbetsnamnet "Om perfektionism, piller och ätstörningar".

Det handlar om den press som sätts på unga kvinnor idag. Vi tillhör en generation där man ska vara allt. Smart. Snygg. Social. Vara glad, kåt och tacksam. Vara perfekt.

Alla dessa krav gör att vi någonstans måste kompensera för det vi saknar, så att vi kan må bättre med oss själva. Som en relativt ung tjej, med en relativt tung utbildning i bagaget har jag sett det mesta. Hon som ännu en dag "råkar" tappa ut sin mat på golvet, eller hon som knaprar antidepressiva medel för att må som vanligt. Men vad är att må som vanligt idag?

Det märkliga med allt detta är att jag talar om kvinnor som är skärpta. Kvinnor med stenkoll, som vet hur fel det är och i teorin är fullt kapabla till att åtgärda sitt problem. Tyvärr fungerar det inte i praktiken. Jag talar av egen erfarenhet. Orimliga krav leder till orimliga konsekvenser.

Och det här är bara en av alla anledningar till att vi fortfarande behöver den internationella kvinnodagen.

Så låt oss för en dag släppa kraven och äta en semla (eller två). Lova.

Day 30–ten thing we don't know yet

Åh. Så typiskt mig att vara långsam med att blogga det sista inlägget i den här serien. Jag har ju varit riktigt duktig med de andra. Till mitt försvar har jag haft systerbesök, gått på bio, rivit ner tapeter i mitt kök, bättrat på färgen på mitt hår och målat en stol rosa.

Så, tio saker ni ännu inte vet.

1) När jag plockar lösviktsgodis, tar jag jag många gånger tre av varje sort. För alla goda ting är tre.

2) När jag var liten ville jag bli flygvärdinna. De var ju alltid så piffiga och det var det ju himla trevligt att se världen förvandlas till ett litet leksaksland varje gång man lyfte från marken.

3) Jag hade planer på att läsa till veterinär, men gav upp när jag insåg att det var lotten som styrde. Jag är inte personen som har tur. Och så här i efterhand skulle jag väl mest gråta på jobbet, inte bra.

4) Jag sökte även till textilhögskolan i Borås. Jag tänkte att det kunde vara något. Men spelade lite på de säkra korten. Det är typiskt mig. Jag tar för lite chanser. Allt ska vara så uträknat och logiskt hela tiden. Det är en sida av mig som jag ogillar.

5) Jag tror att min ständiga stärvan efter perfektion, mycket handlar om en lite trasig uppväxt.

6) Jag avskyr tysthet mer än vidriga åsikter

7) Jag är mer en tedrickare än en kaffedrickare. Men dricker ändå mest kaffe på jobbet, jag antar att det är för att det kickar in bättre.

8) Ibland skäms jag så över hur mycket jag kan spendera på ytligheter.

9) Jag är en dagdrömmare

10) Jag gillar att planera men har ibland lite svårt för att komma igång. När jag väl sätter igång med något blir det dock oftast väldigt bra. Är typsikt stenbockar ha jag hört. Och jag är en stenbock, oavsett om det stämmer med stjärnornas konstellationer dessa dagar.


Day 29–your aspirations

Apiration, längtan, strävan.

För mig räcker det inte att lyckas med det jag gör. Jag vill vara bäst. Medelmått räcker inte för mig trots att landet lagom säger mig det.

Just nu är jag dock lite osäker på vad jag egentligen vill satsa på. Jag känner att jag behöver en utmaning, och kanske göra något nytt. Jag har tänkt lite på det här med att disputera. Det kanske skulle vara något. Men att göra det på heltid känns lite för mycket, jag vill ju göra annat också. Svårt det där. Och jag tror ju fortfarande mycket på mitt jobb. Att det kan växa och bli något som större.

 

Kortfattat skulle man väl kunna säga att min strävan är att jag alltid är på väg någonstans.

 

(Bilderna tog jag med IFånen när jag åkte tåg från hemstaden, första bilden visar min högstadieskola)


Day 28–something that you miss



Festis Peach Passion.

RSS 2.0